ett besök på Visingsö, der kanske ännu mera måleriska ruiner tala om den svenska adelns storhetstid. Det är med ett visst deltagande man skådar sådana lemningar, hvilka kanske äro allra vackrast just såsom ruiner och med vår tid också då mest öfverensstämmande.
Vid hvarje landningsplats skedde ur- och ilastning af resande och annat gods. Der visade sig också alltid några af traktens invånare, bondfolk och fina damer, och vanligtvis saknades ej heller en studentmössa. Skådespelet lifvades af helsningar och näsduksviftningar, »kära du, så roligt att du kom», och »söta du, hvarför kom du inte i går, då vi hade så gudomligt trefligt», och »snälla du, glöm inte att skrifva» och »adjö, adjö, adjö», och så der vidare. Det är lifligt, gladt och välmenande, gör ett godt intryck och svalkar på en varm sommardag äfven främlingen, hvilken icke känner en enda af alla dessa helsande, viftande och pussande menniskobarn, men likväl för stunden lefver sig in i deras förhållanden och är färdig att också helsa, vifta och — nej, det sista går väl icke an.
Således är det folklifligt nog vid landningsplatserna, men icke är Vetterns yta för öfrigt särdeles folkrik. Man ser ofta knapt en enda seglare på hela vägen från Vadstena till Jönköping, och ångbåtarnes antal är snart räknadt, om man frånser Götakanalbåtarne, hvilka gå tvärt öfver sjön från Motala och Vadstena. Och likväl är man glad på Vettern, då det är vackert väder. Sjöns nyckfullhet trotsar dock alla sannolikhetsberäkningar öfver väderleken. Knapt hade vi efter den härligaste dag anländt till Jönköping, förr än Vettern vräkte och väsnades såsom ville han sluka hela staden. Men då satt jag lugn i Jönköpings stora hotell.
———♦———
