timme eller halfannan timme, som vägen är längre, har man en riklig ersättning i den behagliga färden å den skogomkransade insjön med dess otaliga holmar, uddar och sund, mellan de nätta landthusen, den stora stadens små sommarnöjen eller allmogens kojor, här och der en ståtlig herregård, ett Norsborg, Sturehof och Kaggeholm, ända till dess fartyget svänger in i Telgeviken och slutligen genom det sköna Linasundet nalkas den lilla staden från norra sidan. Resan på jernvägen har också sina behag, men icke kan hon jemföras med en Mälarfärd en vacker junidag.
Det första man gör bekantskap med, när man anländer till Telge, är kringlor, vare sig matta eller glacerade, vanligtvis begge slagen. Innan jernvägståget hunnit stadna vid öfra stationen, som ligger ett godt stycke väg från staden, sträckes en korg med kringlor in genom vagnsfönstret; innan ångfartyget ännu hunnit lägga till vid slussen, äntras det af en trupp kringelförsäljerskor. Det sista också som räckes den resande, när han åter lemnar staden, är kanske icke alltid en vänlig hand till afsked, men bestämdt alltid en väldig påse med kringlor, naturligtvis mot reda penningar. Det har händt ej så sällan, att en och annan kringelfru, hvilken uppehållit sig alltför länge om bord, för att bevisa företrädet af sina kringlor framför alla andras, fått göra en opåräknad resa, enär fartyget satts i gång långt innan hon hunnit afsluta sina affärer.
Denna enträgenhet hos den kringelsäljande delen af Telges invånare har kommit åtskilliga mindre eftertänksamma resande att tro, det hela staden är ett enda kringelfaktori och att man der icke vet af någon annan sysselsättning, än att baka och sälja kringlor samt sjelf äta upp dem som ej funnit afnämare. Den åsigten är dock ingalunda öfverensstämmande med verkliga förhållandet.
