alla de önskade upplysningarne, men så spar han ej heller sje på hvad han har att meddela, och främlingen får på det sättet reda på ganska mycket samt framför allt på hvad småländingen sjelf tänker om förhållandena på orten.
Folkundervisningen tyckes göra goda framsteg, för hvilket man mycket har att tacka länets folkskoleinspektörer. De gamla bönderna streta väl ännu emot här och der, men deras antal börjar allt mer glesna, och de unga tyckas inse nödvändigheten af en god undervisning. Att taga bort de s. k. »andliga» böckerna vid innanläsningsöfvandet väcker här och der motvilja, men Berlins naturlära har dock redan vunnit ganska stort insteg. Från en socken förtäljes följande:
Berlin påbjöds till innanläsningsbok. De gamla togo illa vid sig och menade, att man ville göra slut på kristendomen; men så kommo barnen hem och omtalade med glädjestrålande ögon hvad de fått läsa i den nya boken. Föräldrarna började sjelfva tycka, att det vore ganska märkliga och vackra ting, och så gick ett stort antal af dem till skolläraren och bad att få låna hem »den der Berlin». Det fingo de, och de läste och läste och funno sig för hvarje ny sida allt mer uppbygda.
De tyckte sig aldrig kunna få nog af den »rara boken», hvarför de också rent af glömde att gifva igen de lånade exemplaren. Skolläraren klagade hos kyrkoherden, och denne påbjöd från predikstolen, att de lånade böckerna skulle återställas. Påbudet efterkoms, men derefter infunno sig de läslystna i skolan och anhöllo, att få sätta sig der, sedan barnens undervisning för dagen vore slutad, och läsa i »Berlin». Detta tilläts, och så kommo många hvar enda afton för att läsa; men som det var under den mörka årstiden, gjorde de ett sammanskott till ett ljus, och vid dettas sken föreläste den läskunnigaste för de öfriga, som under andaktsfull tystnad hörde på.
