Så kunskapsälskande kan småländingen vara, då man bjuder honom en god bok, som han förstår, och han förstår ganska mycket, ty hans förståndsförmögenheter äro vanligtvis i förträffligt skick. Jag skulle kunna omtala flere historier af samma slag som den nyss meddelade, men inskränker mig till blott ännu en, hvilken är ganska kännetecknande för smålandsnaturen.
I en fattig skogstrakt bor en landtman, hvilken aldrig fått tillfredsställa sitt kunskapsbegär. En gång kom han på ett bröllop i en annan socken att få se ett exemplar af den mer omnämnde »Berlin», läste deruti och tyckte så mycket om boken, att han ville köpa henne. Han såg efter på titelbladet, hvarifrån boken förskref sig, och läste der: Glerup i Lund. Godt! En tid derefter lassade han på en kärra ved, körde den långa vägen till Lund, sålde veden och köpte boken samt återvände dermed förnöjd till hemmet, efter att hafva för den saken tillryggalagt några och tjugu mil. I sin okunnighet trodde han, att boken ej kunde få köpas på närmare håll, men han måste hafva henne och frågade ej efter några svårigheter. Sådan är smålandsnaturen, och af det folket torde mycket kunna göras, när undervisningen hunnit varda allmännare, förutsatt att undervisningen är sådan hon bör vara.
Fattigdomen är ofta ännu ganska tryckande i vissa delar af landskapet, och det finnes ställen der mången icke äter annat än hafrebröd. I en socken i vestra delen af Kronobergs län går ofta en rågbulla i lån, endast för att visa det man kan hafva rågbröd, när man far på besök till främmande socknar. Man låter se bullan, men skär ej deraf, utan återställer henne i orubbadt skick. Detta tyckes visa anlag för skryt, hvilket dock ej är så vanligt, tror jag, i Småland. Snarare skämmes småländingen ingalunda för att låta se sin torftighet, men tiderna ändras, och småländingen kanske med dem. Att han sätter värde på lättad
