I Södertelge gör man mycket annat. Man tvättar främlingar, man hyser och föder dem, och så gör man vagnar. Hvem har icke hört talas om de Ekenbergska vagnarne? Nu mer är det sjelfva Atlas som på sina starka skuldror uppbär vagntillverkningen i Södertelge och som gifvit sig i framåtskridandets tjenst för de svenska jernvägarnes räkning.
Men, som sagdt var, de första menskliga varelser, man får se i detta Telge, äro de fruntimmer som göra i kringlor. Dernäst märker man åtskiliga bekanta hufvudstadsanleten, hvilkas egare utbytt Kungsträdgårdens buller mot den stilla glädjen i den lilla vackra staden. I Södertelge har en och annan stockholmare sitt sommarnöje nu för tiden, men staden och trakten äro så vackra, att man förvånar sig öfver att ej flera flytta sina husgudar dit under sommaren.
Det första intrycket af Södertelge är ganska behagligt. En närmare bekantskap med den lilla staden, dess omgifningar, dess bad- och brunnslif med hvad dertill hörer stadfäster det första intrycket. Visserligen är stenläggningen på dess gator af en ganska ofördragsam natur, men deruti visar Södertelge sig endast såsom en värdig förstad till Stockholm. Vi hufvudstadsbor hafva icke fått några sybaritiska vanor på våra gator. Infödingarne tyckas dock icke nöta gatstenarne mycket, och främlingarne föredraga den präktiga vägen på kanalbanken, äfven om han någon gång skulle vara icke den genaste från den ena stadsdelen till den andra.
Ju mer man lär känna förhållandena i Södertelge, dess mer finner man, att de personer som synas på gator och torg icke äro infödingar. Dessa äro af en stillsam natur och hålla sig inom hus eller njuta frisk luft i sina trädgårdar.
Sällan har jag i Sverige sett så klara och vackra fönsterrutor. Det vittnar om ordning och skönhetssinne, i synnerhet
