Och från Bleking flytta vi oss på en enda gång in i Skåne, in på de leende slätterna med de böljande sädesfälten och boklundarne, vid det sakta framrinnande vattnet i ån, det feta och välmående, hvart man vänder sig. Alla delar af Skåne se ingalunda så ut. Det finnes trakter som hafva en mycket småländsk uppsyn och der man har svårt för att tro sig vara i Sveriges bördigaste landskap, men så komma de feta markerna, och man har tvärtom svårt för att tro sig vara i Sverige, så skinande och Guds välsignadt ser det ut. Och landtmannen sjelf ser lika skinande ut. Men man lemnar den skinande landtmannen och gör en påhelsning i en stad, t. ex. i Kristianstad, dit vi »uppländingar» icke ofta komma. Det är en fin stad i alla afseenden. Genast vid ankomsten till bangården ser man fint folk och fina tjenstehjon i fina livréer. Så har man de fina uniformerna på de fina artilleristerna och den fina juridiken från hofrätten i fina kläder.
Jag kan försäkra, att det tager sig högst fördelaktigt ut. Hvad som också gör ett godt intryck på den som första gången besöker Kristianstad, är den långa, vackra promenaden, hvilken ända från bangården sträcker sig längs stadens ena sida — en i sanning utomordentligt vacker lustvandringsort, på hvars område stadens täcka Tivoli också ligger.
Den resande skyndar sig till stadshuset, der han finner goda rum och vänligt bemötande, och vägen dit leder just genom promenaden, förbi vackra hus med utseende af att tillhöra icke blott den skånska, utan äfven den storeuropeiska goda smaken. Sedan dröjer man ej med att åter infinna sig i parken. Man hör musik, går efter tonernas maning och inträder i Tivoli, der la fine fleur just sitter och doftar.
Det är präktigt i Kristianstads Tivoli. Och hvilket värdshus der sedan! Förutom dessa små förtjusande kabinett i fria