qvarteret, kan äfven första ankomsten göra ett någorlunda godt intryck, och bor man i parken, kunde man tro sig vara i en riktigt leende natur; men ligger huset, der man skall lefva eller åtminstone tillbringa nätterna, långt bort i gamla köpingen, kan man under vandringen dit första gången gripas af svårmod.
Man vandrar först en lång väg, mycket dammig i fall väderleken är torr, mycket smutsig om det regnat, med ett hus här och der vid vägkanten, utan någon särdeles noggrann tomtreglering. Så bär det utför en krokig brant in på en oändlig fortsättning af den förra vägen, en längd utan bredd, visserligen stenlagd, men icke till fotgängares fördel, utan till deras förderf. Husen äro små, och alla vända gaflarne åt gatan.
Det varder allt trängre, ända till dess man hejdas af en vägg. Här måste det vara slut med Lysekil, tänker man och stannar villrådig. Ser man till venster, finner man en smal gränd, som leder ned till en brygga med båtar och båthus, fiskkorgar, strandvrak och bråte i den mest måleriska oreda. Skådar man till höger, ser man en brant stig, som förlorar sig i dunkelt krångel med små hus och täppor under en kal klippvägg. Men så upptäcker man, att gatan kröker sig omkring den hejdande väggen. Det var således icke alldeles slut på Lysekil. Man svänger förbi väggen och ser fritt vatten i bakgrunden. En frisk hafsflägt kommer oss till mötes och bjuder oss välkomna till gamla köpingens yttersta landsändar. Man hinner ändtligen sin bostad, finner honom vara glad och välmålad till det yttre, ljus och hemtreflig i det inre. Från fönsterna har man en vacker utsigt öfver vatten och klippor ända ut i Skagerrack. Har man väl gjort sig hemmastadd, går man snart åter ut, vandrar kanske en stund på stranden, nedanför lotsberget, tittar in i den stora grottan, der det är så mörkt och svalt och nästan trolskt, sätter sig der utanför och ser ut öfver vattnet.
