Det blåser dag ut och dag in, ingen vanlig blåst, som stundom uppfriskar det inre af landet, utan en vestan, som i styrka öfvergår allt hvad de kunna föreställa sig som bo vid insjön Östersjöns stränder. Men storartadt är det och skönt som tafla. I förgrunden är vattnet ljusgrönt med hvita strimmor, långsträckta på några punkter, små, lifliga och lekfullt dansande på andra. Längre ut är färgen högblå, längst bort nästan svart; men det hvita går ej i strimmor längre, utan hopar sig i väldiga massor, som vräka sig mot klipporna, studsa till baka, komma igen i större antal och med förnyad styrka, spruta i jättekaskader högt mot skyn och falla ned i det grannaste hvita diamantregn, glittrande i solstrålarne. Svartskär och Guleskär döljas under dessa kaskader, och mot sjelfva stora Skeppsholmen tyckes hafvet hysa öfverväldigande planer.
Om man går upp på lotsberget, ser man det storartade skådespelet från en högre synpunkt. Men der uppe gäller det att kämpa för egen tillvaro. Så vidt man ej skall löpa fara att slungas ned af blåsten, är rådligast att krypa in i lotskuren, der utkik alltid hålles för att spana efter seglare som äro i behof af vägledning. Der inne står en gammal, groflemmad, väderbiten, trygg och förtroendeingifvande lots, hvilken med kikaren för ögat spejar öfver klippor, bränningar och det stormupprörda hafvet.
Hvart man skådar, märkes ej annat än skummande sjö och öfversköljda stenmassor. Längst ut det öppna hafvet, belyst af en glänsande sol och dock brusande af vrede. Ute i Skagerrack stryker ett och annat stort fartyg förbi utan att närma sig svenska kusten. Närmare synes fiskarebåtar, små som nötskal, tyckes det, hvilka kastas hit och dit och stundtals doppas så djupt i vågorna, att endast segeltopparna sticka upp öfver vattnet. Nu går den stora lotsbåten ut, väl bemannad, och hans
