XIV.
Något om lifvet i det jordiska Karlskoga och i det himmelska.
Många äro de vackra trakterna i Sverige, och i Karlskoga
äro icke de minst vackra. Der är en frisk och kraftig natur,
just en sådan som kommer öfverens med smeder och bruksfolk
i allmänhet, men som kan synas fager äfven för andra
menniskor och i hvilken dessa kunna trifvas ganska länge, äfven om
de icke hafva det ringaste att sköta med turbiner och valsverk
och alla de bullrande påhitten i de stora, långa verkhusen.
Det kan hafva sitt stora nöje till och med att draga sig undan på en stund från åsynen af det brådskande arbetet och bara sysselsätta sig med de vackra taflorna som visa höjder och dalar i skön omvexling och skummande, genomskinliga böljor öfver djupblå botten. De der böljorna tyckas gjorda endast för nymfer och tritoner, men det vet brukskarlen ingenting om, när han kommer roende i sin lilla båt och varligt undviker farligheterna i strömmen, just här under den täcka utbyggnaden i parken på Strömsnäs. Nymfer och tritoner har han aldrig sett i elfven, men på detta ställe visade Näcken sig för hans gamla mor, då hon var ung.
Men sitter man på den nyss nämnda platsen i Strömsnäsparken och ser ned i Letelfvens vågor, så ser man »Paphos hela makt» der nere i vattnet, så vidt aftonsolen icke gömt sig skogen och glömt att lysa upp taflan samt så framt man ej sjelf
