ytterst enkelt och tyckes med sin läktare rymma omkring 150 personer. Den enda prydnaden är en tafla med ett kristushufvud bak om några bergspetsar och omskriften: »Himmelen är min stol, jorden är min fotapall.» Allt ser menlöst ut, både rummet och församlingen.
Framför kristushufvudet står i salens bakgrund en enkel talarestol. En ung, svartklädd man uppträder der. Församlingen sitter stilla på sina bänkar, under det en psalm afsjunges. Det är ur »Psalmer och sånger för enskild och offentlig andakt», hvilken bok är församlingens andaktsbok.
Efter sångens slut sammanknäpper presten sina händer, sluter ögonen och lutar sig öfver predikstolens bröstvärn, höjer sin röst och börjar en bön. Församlingen faller på knä och ledsagar den långa bönen med ett ängsligt stönande som då och då utbryter i höga verop. Ändtligen får bönen en ände, församlingen står upp och sjunger på en ganska glad melodi en löftesrik sång om det himmelska Kanaan, hvarpå predikan tager sin början. Det är ett föredrag utan papper, fritt och omkringströfvande samt oupphörligen återkommande till samma uttryck. Ämnet är »lifvet efter döden». Om detta har predikanten mycket att säga, och han är till och med så lycklig att kunna gifva en ganska noggrann skildring af de saligas boningar.
Han upplyser, att himmelriket är en stad, en stor stad, samt ser sig i stånd att på grund af »Johannis Uppenbarelse» kunna meddela, det denna stad är »omkring 200 mil i qvadrat». Deröfver uttrycker församlingen sin undran och sin förtjusning genom åtskilliga fromma utrop. Under hela den långa predikan följer församlingen, så väl män som qvinnor och små barn, med stor uppmärksamhet predikantens ord och ledsagar dem oupphörligt med sina ja! ja! ... nej! nej! ... amen! samt åtskilligt suckande och starkt stönande, åtföljdt af qvinnornas ymniga
