genom Lungsundet kommer man in i Stora Lungen, hvarefter Bjurbäcks slussar för en stund vålla ett uppehåll i färden, men ett ganska angenämt uppehåll.
De sjöar vi redan lemnat ligga mycket lägre än vattendragen norr ut, och slussarne äro ganska djupa. Från slussbanken har man en vacker utsigt öfver den under liggande nejden, men fartyget fortsätter snart sin fart och vi lemna den ena vackra trakten för den andra. Det går upp för Aspen och in i Daglössundet, der Bergslagernas jernbana på sin långa väg mellan Falun och Göteborg har en ståtlig bro och hvarifrån en bibana vester om sjön Daglösen skall leda upp till Filipstad.
Öfver allt här arbetas på nya förbindelser medelst jernväg. Någon så angenäm färd som med Franz von Schéele kan man dock icke göra landvägen. Ur turistsynpunkt är det derför att beklaga det ångbåtsförbindelsen mellan Filipstad och trakten ned åt Venern sannolikt kommer att upphöra, så snart Östra Vermlands jernbana hunnit fullbordas, men man anser naturligtvis att ångfartyget då icke kan hafva utsigt till tillräckliga frakter.
När man kommit in i Daglösen, ser man Filipstads kyrktorn resa sig i bakgrunden, och den lille staden blickar fram mellan rik grönska. Det är en tafla af täckaste slag. Hvad som dock skadar en och annan del af taflan är de kala fläckar man ser på för öfrigt skogväxta berg, och på ett par ställen är skogen helt och hållet sköflad, ödemarker midt uti en ymnig växtlighet.
»Den här herrn skall ha nummer åtta!» sade kaptenen på Franz von Schéele åt vaktmästaren på Filipstads stora hotell, hvilken stod på bryggan bland en hel skara infödingar och tog emot de resande.
»Nummer åtta åt den här herrn!» sade vaktmästaren till sin adjutant, en e. o. hotellvaktmästare i de första ynglingaåren
