Det är så tyst i den tidiga morgonstunden. Badgästerna äro ännu sysselsatta med sin »vattenkonst», såsom den hederlige Bræsig uttryckte sig. Här uppe hör man tills vidare endast foglarnes morgonsång. Det är först något längre fram på förmiddagen som man förnimmer ljudet af menniskoröster i »Suckarnes dal». Hvarför denna del af skogsparken, belägen högt upp på åsen, just fått namn af »dal», förstår jag icke, och om han företrädesvis är anslagen till badgästernas suckar, känner jag icke. Jag vet icke ens om det brukar finnas några suckare och suckerskor bland dessa gäster, men vid en väl ordnad badort bör man kanske hafva något ställe i den fria naturen, der man kan få gå och sucka i fred. I hvad fall som helst, med eller utan klagoljud af detta slag, är »Suckarnes dal» en särdeles vacker plats.
Träder man ut i skogsbrynet, har man en härlig utsigt öfver land och vatten.
Närmast i förgrunden ligger badinrättningens park, staden med Maren och kanalen fyller mellanplanen, och skogklädda höjder räcka långt bort i bakgrunden. Öfver de små husen i staden reser Telge gamla kyrka sitt spetsiga torn. Sankt Ragnhilds kyrka räknar sina år från elfvahundratalet, och dess gråstensmurar skola, säges det, vara desamma ända från begynnelsen, från drottning Ragnhilds, Inge den yngres gemåls dagar. Den stora eldsvådan i medlet af sextonhundratalet förstörde kyrkans inre, men skall icke hafva förmått något mot de gamla, väldiga murarne. Då ryssarne brände staden 1719, skonades dock kyrkan, fastän hon lär hafva nyttjats till stall för kossackernas hästar.
Men morgonen skrider fram åt och det kan vara tid på att lemna de höga utsigterna och gå ned till sällskapshuset för att kanske deltaga i brunnsdrickningen, ty här ej blott badar man, utan
