Nära hamnen spännes åter hästen från, och vagnen fortsätter ensam på jernvägsskenorna sin färd till aflastningsplatsen.
På vägen från Storhöjden gjorde vi besök i en grufarbetares stuga, som låg ensam bland klipporna. Stugans inre utgjordes af två rum, af hvilka det ena med spisel var ej blott tarfligt, utan nästan eländigt. Mannen var för tillfället hemma, som det tycktes utan någon egentlig sysselsättning. Han uppgaf sig kunna förtjena 2 till 3 kr. om dagen. Åtskilliga af dessa arbetares hustrur följa sina män till gruffälten och deltaga der i arbetet, t. ex. med malmvaskning, men qvinnan i denna stuga var för klen, sade hon, att göra sådant arbete. Hon hade nog med att sköta barnen. De två, vi sågo, buro icke spår af någon särdeles omvårdnad. Men folket var vänligt och tjenstaktigt samt tycktes ej taga illa upp vårt besök. Några grufarbetare hafva också jordbruk, fastän naturligtvis högst obetydligt. I allmänhet köpa de alla sina förnödenheter och lefva för dagen, som det faller sig. Deras lefnadssätt gör icke något godt intryck, men de hafva ett tungt arbete och kanske föga omvårdnad af lyckligare lottade medmenniskor.
———♦———
