XVI.
I Bergslagsbygderna.
»Skola vi fara på besök till Sven***?» frågade en af mina
vänner i Bergslagen en vacker Augustidag.
Det var jag naturligtvis genast med om. Sven*** är en rik bergsman, och jag ville se huru en sådan kunde hafva det hemma hos sig. Jag tänkte på far sjelf i den långe svarte rocken med häktorna, och mor i den hemmaväfda ylleklädningen, och döttrarna vid spinnrockarne i den låga stugan, under det jag redan tyckte mig se huru sonen i huset stod utanför knuten och högg spiselved åt mor. Jag tänkte på långa väggbänkar och stora, hvitskurade bord med stånkor och stop, ur hvilka skulle drickas hembrygdt öl.
Vi läto ro oss öfver den lilla bergsjön, vackert vatten och vackra stränder, och på andra sidan sjön sträckte sig en liten park. Vi svängde om en udde och sågo vid parkens slut ett stort hus på en backe. Huset skimrade så hvitt på afstånd, att man kunnat taga det för en stenhusbyggnad. Det var egentligen icke vackert, snarare fult, men stod der med ett visst anspråk och solade sig. Vi lade i land vid en grönmålad brygga, gingo uppför en väl sandad väg mellan några blomstersängar och öfverraskades af en vattenkonst på gården framför det stora hvita huset.
Jag såg frågande på min följeslagare. Hade vi icke gått vilse? Nej, vi voro hos Sven***, och denne stod sjelf på trappan.
