gästfriheten är alltid den samma, och icke är vårt folk sämre för att qvinnorna gå i kläder som köpts i staden, i stället för i de hemmaväfda tygen, om man ock mången gång skulle klaga öfver, att den »gamla goda tiden» ej mera finnes. Tiderna ändras och vi med dem, det är hela saken. Det tjenar till ingenting att streta emot. Hufvudsaken är att ej tappa bort sig sjelf i strömhvirfveln samt att se till, det så många som möjligt varda delaktiga af de bättrade lefnadsvilkoren.
En och annan liten stad tyckes ej få vara med i farten framåt, utan ser ännu likadan ut som för årtionden sedan, så vidt han ej också sämrats. En qväll kom jag till Nora. Det var de dödas stad, tyckte jag. Hvar är hotellet? Sådant finnes icke. Gästgifvaregården? Der kan man ej gerna bo. Man bor hos »Karl Anders.»
Nå ja, jag knogade af till »Karl Anders», och der var det visserligen icke 1875-aktigt, men det var snyggt och hyggligt. Jag fick gå genom två rum innan jag kom in i det som skulle hysa mig, men jag slapp gå genom köket, något som deremot är mycket vanligt i en stad som är något större än Nora, nämligen kejsarstaden Wien, hvilket jag just kom att tänka på, när jag vandrade genom de två förrummen.
Jag måste erkänna, att jag icke kan förtälja mycket om Nora. Att staden ligger utmärkt vackert, är allmänt kändt, förmodar jag, liksom att han i början af sin tillvaro var landshöfdingesäte i ett särskildt län, som bestod af Nora och Lindes, Grythytte och Hellefors bergslager samt Fellingsbro härad. År 1731 förstördes staden af en vådeld och byggdes sedan upp i sin nu varande regelbundna form. Kyrkan, som är gemensam för staden och bergsförsamlingen, är ej fullt hundra år gammal och föga märkvärdig. Skulle jag dertill erinra om, att stadens vapen är fem granar på ett berg, att invånarnes antal väl uppgår till
