något öfver 1,500 samt att staden räknas till femte klassen och har ordningsnummern 52, sä har jag dermed uttömt allt mitt vetande om Nora. Det bästa minnet derifrån har jag af postkontoret, hvilket, ehuru det redan en timme förut varit i laglig ordning stängdt, en afton öppnades för mig, stackars resande, och lät mig med största beredvillighet få ut några dit för min räkning skickade bref. Jag gömmer detta i tacksam hågkomst.
Vill man från statsbanan komma ginaste vägen till Nora, far man antingen öfver Örebro med Nora—Ervalla jernväg eller från Karlskoga med Nora—Karlskoga-banan. Den sist nämnda banan går, såsom redan sagdt är, vester om sjön Möckeln, under det Vikern—Möckelns smalspåriga jernväg kommer fram öster om nämnda sjö; men sedan följa de begge jernvägarne hvarandra ganska nära, från Bofors till Vikersviks gruffält, der de skära hvarandra och byta om riktning, ty derifrån går Nora—Karlskoga-vägen öster ut och sänder en bibana till Stribergs grufvor, under det Vikern—Möckelns jernbana tager sin väg vester om sjön Vikern samt derifrån också upp till Striberg.
Bofors, som tillhör aktiebolaget Bofors-Gullspång, förtjenar otvifvelaktigt ett närmare omnämnande, men vi lemna det för denna gång. Uppehållet vid Bofors station är dock så långvarigt, att man hinner med att se en god del af jernverket innan resan åter fortsättes. Denna station är ganska liflig, men på de öfriga stationerna vid denna jernväg märkes föga rörelse. På ingen af dem kan man, oaktadt de långa uppehållen, erhålla någon annan förfriskning än det ofta vämjeliga s. k. driksvattnet, hvilket vanligtvis står i en föga ren karafin på väntsalens bord.
Innan jag lemnade Nora var frestelsen stor att göra ett besök på det närliggande präktiga Hammarby, men jag hade redan gjort alltför många afvikningar från min egentliga väg och öfvervann frestelsen. Önskar man från Nora färdas med jernväg upp
