dricker äfven brunn. Varder man icke frisk efter bad och brunnsdrickning i en så vacker och så utomordentligt sund natur, så lärer väl ingenting hjelpa. Vatten har man till öfverflöd, men fukt behöfver man likväl icke frukta, ty sandjorden uppsuger all öfverflödig väta och gör att platsen äfven i regniga år är ganska torr.
Vill man lefva i fred och ro och endast sköta sin helsa, utan att »kultivera societeten», tyckes man här hafva bättre tillfälle dertill än på många andra ställen. Lustvägar saknar man icke. Förutom den ofvan nämnde skogsparken, har man de lifliga gångstigarne på norra kanalens bankar, mellan slussen och sjön Maren, samt de för den ensamhetsälskande vandraren ännu angenämare och äfven ännu vackrare stränderna af södra kanalen. Vill man vandra längre bort, saknar Telge icke både natursköna och historiskt märkliga omgifningar, norrut åt Ragnhildsborg, vid Telgevikens östra strand, en fjerdingsväg från staden, eller till det snedt deremot på vestra stranden belägna Lina, en af de äldsta egendomar i trakten, der, enligt hvad sägnen förmäler, en gång sjelfva drottning Ragnhild bodde, eller till det något nordligare belägna Kiholm, som af drottning Kristina, Karl IX:s gemål, skänktes till hennes kamrerare Johan Jacobsson och der man nu tillverkar tegel i stor skala för aktiebolaget Stockholms Byggnadsförenings räkning, eller söderut till Bränninge uti en härlig dal i granskapet af hafvet, eller ännu längre bort åt södra sidan till den gamla herregården Brandalsund, som i ett par hundra år varit i Lowisinska familjens ego, med en skans och gamla lemningar efter borgmurar och fästen, midt uti en tjusande natur, men också midt bland gamla sägner från ofridens dagar, ända från Engelbrekts tid, då Brandaborgs slott förstördes af Erik Puke, men isynnerhet från ryssarnes omenskliga härjningar år 1719.
