Jag frågade dem hvad stället hette. De sågo på mig med undrande blickar.
»Fla-atenberg, vett ja’!» utropade slutligen den ene karlen, och han tycktes ömka sig öfver min oerhörda okunnighet.
Jag sporde vidare, om det funnes några gruffält i närheten.
»Jo-o, nog gör det så!» förklarade den som nyss upplyst mig om Flatenberg, men den andre mannen tycktes icke vara så villig i upplysningar. Han motsade sin kamrat, och så uppstod en tvist mellan de två, ända till dess den motvillige medgaf, att grufvor nog funnes på skogen, men, såsom han uttryckte sig, »icke vore det något att sätta i bladet».
Jag studsade öfver uttrycket, men dalkarlens ord voro sannolikt endast något vanligt talesätt, såsom en omskrifning för att saken ej förtjenade uppmärksamhet, samt ingalunda någon syftning på frågarens yrke, hvilket omöjligt kunde vara kändt för dessa Flatenbergskarlar.
När jag en morgon skulle lemna Smedjebacken, tvekade jag om jag skulle taga skjuts till Falun eller återvända till Ludvika för att göra resan till Grangärde. Jag beslöt mig i hast för den senare, ehuru jag då ånyo måste utsätta mig för det ofvannämnda skakande uppträdet.
Klockan 5 f. m. skulle bantåget afgå från Smedjebacken. Ännu en god stund derefter hade biljettförsäljaren icke infunnit sig. Smedjebacken är, såsom jag redan antydt, en ganska stadslik ort, och i flera afseenden kan det sättas framför många af våra småstäder; men nog tarfva dess jernvägsförhållanden en genomgående bättring. Der gifves ej ens någon ordentlig bangård. Hvad som skulle föreställa en sådan är en öppen plats eller väg, på hvars ena sida står ett obetydligt trähus, snarare koja, som nyttjas till biljettförsäljningslägenhet, under det å andra sidan ett förfallet skjul skall föreställa i- och urstignings
