perrongen. Vid detta skjul står bantåget, hvars eländiga vagnar luta hit och dit. Man har svårt för att tro det vara ett jernvägståg på fullt allvar, och det är sannerligen icke utan bekymmerfull tvekan, man stiger in i en sådan vagn, synnerligen om man redan en gång förut varit en kastboll för hans nycker. Nog borde det åtminstone finnas en särskild försäkringsanstalt förenad med Vessman-Barkens jernbana.
Men en resande är ofta lättsinnig och tänker icke så noga på farligheterna. Han blott önskar att komma fort. Det var väl också derför jag fann i hög grad otillbörligt, att bantåget från Smedjebacken icke afgick i rätt tid, då jag tvärt om borde med tacksamhet hafva mottagit hvarje minut, som ännu skilde mig från den förskräckliga jernvägsresan. Ändtligen ruskade vagnsraden på sig, vacklade först åt ena sidan och tog sedan en öfverhalning åt den andra, hvarefter det bar af på samma sätt som under ditresan.
Att man verkligen kommer fram och icke stannar i något dike med bräckt hufvudskål, afslagna ben och sönderhackad bål, är mycket underligt och ett ytterligare prof derpå, att en resande tål ofantligt, innan han förgås. Jag kom till och med alldeles för tidigt till baka till Ludvika, ty om ångbåten på sjön Vessman går före bantågets ankomst söder ifrån, aflägsnar han sig först flere timmar efter det östra tågets ankomst. Det var en frisk morgon, och som jag hållit fasta ända sedan föregående afton, beslöt jag att försöka, om Vessman-Barkens jernväg lemnat mina inelfvor åtminstone så pass oskadade, att de kunde mottaga en kopp kaffe, till hvars inläggande jag åter besökte gästgifvaregården.
I det allmänna gästrummet satt en student och författade. Han såg omorgnad ut, och ej heller var jag särdeles meddelsam. Vessman-Barken hade gjort mig svårmodig. Men kaffet hjelpte
