En annan tredjedel var en ung man, med hvilken jag ingen bekantskap knöt. Detta gjorde jag deremot under stort nöje och länge qvarboende tillfredsställelse med den tredje tredjedelen, ett fruntimmer, hvars behagliga sällskap jag aldrig skall glömma.
Det var en gammal gumma i enkel, men snygg, hemmaväfd drägt, med ärliga ansigtsdrag och kloka ögon. Hon bodde i Lindesnäs, »vester norr ut», såsom hon uttryckte sig, och hade aldrig förr varit utom sin socken. Nu hade hon dock gjort en lång resa, större delen till fots, för att helsa på en son, hvilken är smed vid Smedjebacken. Hon skildrade med hvilken förvåning hon sett så mycket nytt, hvarom hon aldrig förr haft någon aning. Allra mest erfor hon häpnad öfver att hafva farit på jernväg samt att nu finna sig om bord på en ångbåt. Ingendera af dessa hade hon förr skådat. Den enda farkost hon sett, innan hon kom till Smedjebacken, var hennes egen lilla ökstock hemma på sjön utanför hennes stuga.
Men det var icke någon fånig förundran, något stirrande och gapande, fastän hon fann ångslupen mäkta underbar. Det var snarare en glad tillfredsställelse öfver att en gång hafva fått komma ut i verlden och se så mycket märkvärdigt. Hon tycktes känna sig rörd på ett eget glädtigt sätt, då hon nu åter styrde kosan hem åt, för att sedan aldrig mer våga sig så långt bort. Det gamla naturbarnet skildrade med riktigt värmande ord sitt hem, sina sju söner och de små förhållanden, i hvilka hon rört sig under en lång lefnad, obekant med nästan allt som ej hörde till socknen.
Hon följde icke med ända fram till Grangärde, utan steg i land vid en bro, under hvilken ångbåten strök med något saktad fart, men utan att stanna för att underlätta gummans landstigning. Den gamla slängde renseln på ryggen, tog ett knyte i ena handen och räckte den andra åt kaptenen, som passade på
