Midt i natten anlände en annan resande. Huruvida han underkastades något förhör om sina »prof», vet jag icke, men han infördes i ett rum som låg bredvid mitt, och mellan dessa två rum fans också en dörr som ej kunde tillslutas. Hvilka enkla och ursprungsfriska seder i detta gästhus!
Lyckligtvis lät jag icke det eländiga herberget störa intrycket af den vackra trakten och jag kände mig icke afvogt stämd ens mot gästgifvaren, som sjelf bor i en ganska vacker bostad med täck trädgård i andra ändan af byn, under det han låter de resande inför öppna dörrar och tillspikade fönster utkämpa sina strider med flugskarorna i det ogästvänliga »gästis».
Jag ströfvade omkring litet hvarstädes i nejden och kom så äfven till Grangärdes kyrka, stor och hvitmenad, men utan särskild märkvärdighet. Öfver kyrkogården strök en mängd folk. Det var gamla och unga, till och med mycket små barn, män och qvinnor. Hvart gälde vandringen? Jag följde med för att se hvart det bar af, och under vägen hade jag tillfälle att taga folket i skärskådande. Det såg ganska hvardagligt ut och tycktes ej hafva tagit intryck af den täcka naturen som omgaf det. Någon särskild drägt bäres ej i denna del af Dalarne. Det är ingen karakter, ingen stil i folkets yttre, och ej heller synes särdeles stor intelligens lysa ur dess ögon.
Tilloppet ökades oupphörligt. Hvar och en bar ett kärl i handen, en liten kutting, till och med en hel ankare på skuldran, eller ett bleckmått, en butelj o. s. v. Slutligen slunko de alla in på en gård, ett litet stycke nedanför kyrkan. Utanför på vägen och långt inne på gården låg ett stort antal fat, och på faten voro skrifna orden L. O. Smith & C:o. Öfver ingången till gården lästes: »Utminutering af bränvin». Det var sålunda detta vandringen gälde. På gården och i ett öppet
