skänkrum trängdes folket, hvar och en ifrig att få sitt kärl väl fyldt. Der flöt bränvin i rikliga floder.
Man kunde förskräckas öfver en sådan bränvinsström. Jag sporde om folket hvarje dag köpte så mycket af den kära drycken, men man lugnade mig med den underrättelsen, att det den dagen vore »ankarsdag», då man skaffade sig sitt förråd för veckan, samt att bränvin icke såldes någon annan dag.
Emellertid gick rörelsen ganska friskt undan, och den mängd bränvin som såldes på den dagen borde hafva räckt i flera veckor. Det lär dock inträffa, att en och annan afnämare redan på första dagen förtär allt hvad han köpt. Jag tror visst icke att folket i Grangärde super mera bränvin än hvad fallet är på de flesta andra ställen, kanske till och med mindre just genom denna reglementerade utskänkning; men nog gör det ett obehagligt intryck att se gubbar och gummor komma stretande med sina kuttingar, och de små barnen, som släpa på stora bränvinsflaskor.
Det finnes dock andra syner, gladare att skåda; och vill man se en väl använd arbetskraft, skall man ej glömma att göra ett besök vid Nyhammars bruk, ett stycke norr från Grangärdes kyrkby. Det är vid den gamla Abäckshyttan som detta jernverk samlat sin verksamhet. Bruket är anlagdt vid det vattendrag som från sjön Malungen faller ut i Bysjön, samt utgöres af två masugnar med tillhörande rostugnar, bessemerverk, kupolugn, mekanisk verkstad och såg. Förutom en ansenlig mängd grufvor, hvilka lemna malm utöfver brukets behof, höra till detta jernverk stora skogs- och jordbruksegendomar, så väl inom Grangärdes som Flöda socknar. Jordbruksfastigheterna äro taxerade till 609,700 kronor. Dessutom hafva bruksegarne inköpt afverkningsrätt under 20 till 50 år å omkring 10,000 tunnland skog.