hvad som tilldrager sig inom bildningens kretsar äfven på andra håll.
Det var dit min vän, den i Ludvika för sent uppvaknade studenten, hade ålagt mig att resa så snart jag kom till Grangärde. Jag följde hans anvisning och hade ej skäl att ångra det. Så varma hans ord än varit vid skildringen af Täppans älskvärda egenskaper, voro de likväl allt för kalla i jemförelse med verkligheten. Oaktadt jag kom på våldgästning, utan att förut vara det ringaste känd på stället, dröjde det ej länge förr än Täppans invånare med mig sällskapade såsom med en gammal vän.
Det var en härlig afton först på Klebacken, dit vi sträfvade upp för att njuta af den förtrollande utsigten, sedan också på verandan bland de fagra blommorna och det glada skämtet, hvilket icke skadades af den musik hvarpå sedan bjöds, när mörkret bröt in, för att icke tala om den ståtliga välfägnaden i mera materiel, men högst välsmakande form. Ja, det var behagligt, såsom det måste vara när man på alla håll har den rätta stämningen och, åtminstone för tillfället, låter sorgerna fara.
Men ett handslag, en nick, ett vänligt afskedsord, och — så är man borta och träffas aldrig mer, liksom man ej heller förr såg hvarandra. Det var kanske en dröm, tror man då, och söker tillfälle att få drömma nya drömmar af samma goda slag. Följande morgon satt jag på skjutskärran, och det bar af långt in i villande skog.
Det låg töcken öfver nejden, och på Ufberget stego jättelika dimfigurer upp och ned. De jagade hvarandra omkring Ufvens gröna hufvud, men så kastade de sig tvärt ned i Bysjön. Det var ett stygt järtecken, tänkte jag och funderade på huru jag skulle taga mig ut på skjutskärra i hällregn, men slog snart bort den sorgen, ty himlen klarnade och visade sig vänlig
