Det var endast mina egna steg som återskallade i skogen. När jag stannade och lyssnade, herskade den högtidligaste tystnad. Endast då och då kom en svag susning i furornas toppar, och en skogsfågel hördes på afstånd.
Jag gick förbi en kolarstuga, men såg ingen menniska, icke ett spår af någon lefvande varelse. Ända sedan jag lemnat Grangärde hade jag icke mött någon. En så fullständigt öde skogstrakt, der man ingenting hör och ingenting annat ser än träd vid träd, så långt blicken når, och detta fjerdingsväg efter fjerdingsväg, har en egendomlig verkan på den som är van vid buller och bång, menniskotal och menniskoträngsel; men det kan hända att man fattar tycke för detta egendomliga, och önskar det man kunde här uppslå sitt tält, för att under någon tid i fred och ro få tänka litet öfver ett och annat som man ej hunnit med på några årtionden i menniskovimlet.
»Nu är jag borta från hela menskligheten», tänkte jag, men kom just då till en korsväg och fick ögonen på en gammal, skröplig vägvisare, som tydde på, att äfven hit hade menskligheten sträckt sina bemödanden. Den mosslupna stolpen räckte ännu stolt ut sin ena arm, på hvilken stod: »Vägen från Grangärde till Floda», men af den andra armen fans ej mer qvar än så stor stump som räckte för »vägen från.. .» Det öfriga var bortfallet.
Jag satte mig ned. Tystnaden fortfor. Det var blott en liten bäck som porlade sakta i granskapet. Slutligen hördes ett knarrande ljud komma allt närmare. Det var Karl Petter, som nalkades med tråget, kom fram och höll vid vägvisaren. Jag klättrade upp, och det bar af på en väg som var mindre backig.
Snart ljusnade också landskapet. Vi lemnade skogen bak om oss och nalkades Dalelfven. Två mil från Grangärde mötte
