XIX.
Långt in i Dalarne.
Från Björbo gästgifvaregård har man en vacker utsigt öfver
Vester-Dalelfven och ett godt stycke af hennes södra, skogvuxna
och höga strand. Det är en täck natur, men man får icke hafva
anspråk på några beqvämligheter. Ju högre man kommer upp
mot Siljan, dess mer öfverensstämmande med tidens fordringar
varda gästgifvaregårdarne, men i Floda har man ännu icke
kommit in i Öster-Dalarne med dettas nymodigare odling, som i de
gamla, historiskt ryktbara bygderna yttrar sig äfven i ett
stadslikt hotellväsen.
På Björbo har man ingen fin gästgifvare, såsom fallet är både vid Siljans och Runns stränder, och tittar man in i den kammare som finnes till venster i fönstugan, midt emot gästrummet, skådar man ett ursprunglighetstillstånd, som visserligen icke lockar att slå sig ned der för längre tid, men intager genom en viss oskuldsfull enkelhet. Der synes ej långt från spiseln den stora gammalmodiga sängen med det vidlyftiga omhänget, och bohaget är för det mesta af åldrig form och färg, ett och annat af intresse för fornälskaren. Öfver grytan på spiselelden osar ett par väldiga dalkarlsstrumpor, och luften i rummet är icke lätt att inandas.
I gästrummet ser det icke alldeles så ut. Der har den nyare tiden trängt igenom, utan att derför höja trefnaden. Lekamlig spis kan man få, om ock af mycket enkelt slag, och
