och lång är vägen, för somliga tre eller fyra mil, kanske ännu längre.
Man sade att jag borde stanna ett par dagar i Floda, för att få höra prosten Iverus predika, hvilket lär vara mödan värdt, men likväl fortsatte jag åter min färd, kom ut ur skogstrakten och åkte ned för höjden. Framför mig låg en leende dal med åkrar och ängar och lundar samt en i grönt inbäddad liten kyrka. Det var Mockfjärds kyrka, annex till Gagnef. På andra sidan dalen reste sig långsträckta berg, som sedan drogo sig långt bort till okända nejder. Allt låg i det rikaste solljus. Det var en tafla sådan som i vårt fädernesland sannolikt endast Dalarne kan bjuda på. Hon var så vacker, att jag lemnade skjutskärran så fort som möjligt och till fots dref omkring i nejden, ända till dess jag hamnade på Nordanholns gästgifvaregård.
När jag åter skulle ut i verlden, fortsatte jag till fots och lät kappsäcken komma efter. Men det rika solljuset hade undanträngts af ett afundsjukt moln, som steg, likt en hotande jätte, upp öfver bergen. Solen vek ej utan strid, och det blänkte som svärdshugg på skog och fält, men så vardt det mörkt, och tunga droppar började falla. Jag gick in till Fisk-Mas och fick höra bygdens nyaste krönika, synnerligen om en förskräcklig ogerningsman, som skulle hålla sig dold på den närgränsande skogen, der han utan miskund slog ihjäl hvar enda en som vågade sig dit. Denna skildring ansåg förtäljaren kunna glädja en främling, som älskade att ströfva omkring på egen hand i okända nejder. Huru vida Fisk-Mas någonsin idkat fiske, det fick jag ej reda på, men att han vore skräddare och hade ondt i magen, det talade han om.
Så satt jag åter på en skramlande och skakande kärra och for vid Hjort Lars Larssons sida på den jemna vägen fram åt Gagnef. Regnet tog till och öfvergick slutligen till ett
