vore några tyskar, trängde sig fram till åkdonen, när vi skulle fara, för att, såsom han för mig uttryckte sig, en gång få se så underliga menniskor, om hvilka han väl någon gång hört talas, men aldrig förr lyckats skåda.
Med Tupper Per Andersson bar det sedan af för den tysk-engelske verldsborgaren och mig, under det berlinerparet forslades i ett annat åkdon. Det var en vacker afton då vi foro genom Gagnefs och Åls socknar samt vid tre olika ställen körde öfver den ståtliga Öster-Dalelfven. Branta backar ned till stranden, långa broar, vattensqvalp kring vagnshjulen, vattenspegel långt åt begge hållen, grönskande fält, vidsträcktare än man skulle förmoda i denna nejd, och längre bort mäktiga berg, ett skönt landskap i aftonlysning.
Der till venster, ett godt stycke från landsvägen, ligger Vestannor och der bor Liss Olof Larsson, känd i hela Skandinavien, fastän mina tyska reskamrater då ännu ej gjort hans bekantskap. Men bekantskapen med Dalarnes natur prisade de redan och fröjdade sig hjertligt åt allt hvad de sågo och allt hvad de hörde, fastän det senare måste af mig öfversättas. Åt slätten mellan elfbron vid Tunsta och Leksands Noret förvånade de sig mycket, ty de hade ej väntat att här få se så stor jemn mark.
Så kommo vi i sena aftonstunden till Leksands Noret, drogos upp för den branta backen från bron och åkte genom den vackra byn, som kunde kallas en ansenlig köping, fram till gästgifvaregården, der hr Hammarström, om icke i»hvit jacka», dock i »hvit väst» och »blankade skor» tog emot oss och lät föra oss till gästrummen i öfre våningen. Leksands gästgifvaregård är stor och välbyggd. Ett par steg derifrån börjar kyrkvallen, den stora med väldiga träd prydda platsen som ligger utanför kyrkogården.
