Kommer man till Leksand, bör man ovilkorligt stanna der öfver söndagen. Den som sett stället endast under hvardagarne har förlorat mycket och kan ej göra sig föreställning om huru den vackra och folkrika kyrkbyn tager sig ut på hvilodagen. En klart strålande söndagsmorgon gingo vi ned till Siljans strand för att se kyrkfolket komma i de stora båtarne. Detta är en lika egendomlig som vacker syn, men är dock nu mer ej den samma som förr, enär flertalet af dem som förr på detta sätt färdades till Leksands kyrka nu ej längre far dit. Siljansnäs’ församling är nemligen sedan någon tid skild från Leksands, och derför kan det hända, att icke flere än ett halft dussin båtar nu anlända, men de äro stora, ty hvar och en rymmer några dussin personer. Vid ett särskildt tillfälle denna sommar fick man ännu se de många båtarne såsom i forna dagar. Det var vid den kungliga familjens besök i Leksand. Ståtligare syn kan man aldrig skåda. Öfver Siljans blåa yta, mellan de grönskande stränderna, i det klara solljuset rörde sig de långa, mörka farkosterna, snabt framdrifna af kraftiga dalkarlsarmar, nio eller tio par åror på hvarje båt. Ofvan den mörka båtranden blänkte årorna och skimrade männens hvita skjortärmar, medan de lifliga färgerna i qvinnornas drägter bildade en vacker blomsterrad i hvarje farkost. Från prestgårdens trädgård tog sig denna syn kanske bäst ut, men på vanliga söndagar lägga båtarne till ett stycke på andra sidan kyrkan, nedanför en hålväg i skogen. Hvar de än landa, är urlastningen dock lika egendomligt vacker, då gamla och unga lemna båtarne, snygga upp sig och derpå med sedesamma steg börja vandringen till kyrkan.
Men den söndagen då mitt tyska ressällskap och jag gingo ut för att se kyrkfolket var en helt vanlig söndag. De flesta kommo då landvägen. Vi gingo dem till mötes på den stora vägen som leder till elfbron, och här var en verklig folkvandring.
