Det ena hundratalet efter det andra framvälde på vägen. Alla voro de i Leksandsdrägt.
Det händer nog att man äfven i Leksand får se »slimsklädda» män och qvinnor, men det är dock mindre vanligt och förekommer aldrig om söndagarne. Då sätter hvar och en Leksandsbo en ära uti att kläda sig i den gamla, vackra folkdrägten, och den som kom i en annan skrud till kyrkan, skulle ej varda väl sedd. Det enda hvilket tyckes för alltid vara bortlagdt är de oformligt höga klackarna, som fordom brukades midt under den grofbottnade skon. Bruket af sådana högst obeqväma klackar hafva dalkullorna nu skänkt åt de fina damerna i hufvudstaden och andra landsändar. Men ännu behålles troget den svarta, finrynkade yllekjorteln, det treskäftade och på tvären mångrandiga ylleförklädet, det grant utsydda lifstycket och »öfdelen», den korta lärftströjan med de vida, på skuldrorna och vid handlederna broderade ärmarne, »knytningen» kring halsen med »bjellernålen», och »timpen» eller det hvita, baktill öppna hufvudklädet för »kullorna», de ogifta qvinnorna, samt »hatten», det i nacken hoprynkade, för »källingarna», de gifta Leksandsqvinnorna. Allt detta tillverka de ännu sjelfva.
Karlarne hafva också qvar sina långa mörka häktrockar. Hvad som dock tyckes komma allt mer ur bruk, är de på skuldrorna insydda brokiga silkesrosorna. Bland några tusen Leksandskarlar, som jag denna sommar haft tillfälle att se i högtidsdrägt, har jag icke sett kanske flere än ett par dussin i nyss nämnda axelprydnad. Den blå västen, de gula kortbyxorna af skinn, de hvita yllelångstrumporna äro de samma som förr. Den svarta, kullriga hatten liknar kanske något stadsherrarnes svarta sommarhattar, men är, skulle jag tro, af den gamla formen, om också brättena ej nu alltid fästas upp.
Det är snygt och fint, riktigt prydligt, och »lisskulla» sedan
