i den gula kjorteln! Några barn i rensel på ryggen har jag dock icke sett. Odlingen går fram åt. Barnen bäras nu i famnen eller dragas i små vagnar till kyrkan.
Men se, hvilka på en gång allvarliga och frimodiga manliga anleten och hvilka vackra duktiga qvinnor! Det är ett ståtligt slägte. Jag kände mig riktigt stolt då jag för mina tyska reskamrater kunde visa denna oändliga rad af resliga, bredaxlade män och nästan lika bredaxlade qvinnor, alla i prydlig skrud.
Reskamraterne häpnade och uttryckte sin beundran. Då växte min stolthet, så att jag tyckte mig vara lika bredskuldrad och reslig och kunna se alla tyskar öfver axeln, hvilket vore orimligt.
Der kommer den resligaste af dem alla. Det är gamle Liss Lars. Han är dock egentligen icke så åldrig, ty han är ej mer än 63 år, och ännu ser han ungefär likadan ut som för ett fjerdedels sekel sedan eller något längre tillbaka. Med väldiga steg vandrar han fram på kyrkvägen, och hufvudet räcker ett godt stycke öfver hela den omgifvande skaran. Han är vänlig och språksam, tager mig vid handen och leder mig till kyrkvallen, och jag söker följa med så godt jag kan och skådar upp till den väldige. Men strax efter kommer Liss Olof. Han läser en tidning under det han också skjuter god fart och följer med sin tid. Sockenfolket har stor aktning för dessa två, det kan man se.
Emellertid slukar Leksands stora kyrka det ena hundratalet och det ena tusentalet efter det andra. Liss Lars förtäljer, att det den dagen dock icke är mycket kyrkfolk, bara 3- eller 4,000, säger han och försäkrar, att kyrkan rymt ända till 6,000. Det är också en rymlig helgedom, märklig både utan och innan. Hennes läge är väl bland de vackraste i Sverige, men sannolikt ej bland de tryggaste, ty vårfloden åstadkommer ofta vådliga inskärningar i de lösa stränderna, som utgöras endast af sand. En fördämning är visserligen gjord, men fullt säker torde kyrkans
