III.
Några timmar på Östersjön.
Jag hade tagit farväl af Södertelge, såväl af kringelfruarna
vid slussen, som af de viftande vännerna på kanalbanken.
»Gotland» gled sakta fram mellan de vackra stränderna, och snart
försvann Södertelge kyrkspira ur vår synkrets.
Vinden friskade upp. Det började till och med se litet brydsamt ut. Skulle vi möjligtvis få storm till natten? Det var afton efter en härlig sommardag, och på akterdäck ordnade man sig efter valförvandtskap, någon gång också på slump. Man ingick förbindelser för stunden — samtalsvis, upplöste dem, slog ett slag på det rymliga däcket eller gjorde en påhelsning ännu en våning högre, hos kaptenen och rorsmannen, för att möjligtvis höra sig för, huru vida man kunde ega anspråk på en lugn natt, hvarefter man återvände under soltältet, återknöt sina bekantskaper eller gjorde nya, och njöt af ett härligt sysslolöst lif. Sin frihet hade man, antingen man var fallen för samspråk eller för tystnad.
Hvad för slags folk var det under soltältet? Svårt att veta. Några voro kända personligheter, en var till och med en stor »personage», andra voro hofmän och skeppare, konstnärer, monseigneurer, bankirer och köpmän, vackra qvinnor, som kanske icke hade annan sysselsättning, men som kunna få, då qvinnofrågan en gång hunnit att ej längre vara någon fråga. Alla voro de ångfartygsresande för tillfället, de flesta badgästkandidater, och
