som bo vid Siljan och derför äfven minst hafva infört främmande seder. De hänga äfven trognast vid den gamla klädedrägten. Att denna äfven här kommer en gång att utbytas mot »slimskläder», är nog säkert, men det ser dock ut som skulle det dröja ganska länge. De som så väl utrusta och skydda sina klädstugor samt på de många plaggen, som alla tillverkas i hemmet, nedlägga så stor möda, tyckas ej känna håg att så snart lägga sig till en främmande drägt.
Annorlunda är förhållandet vid Siljans norra strand. Der tala de historiska minnena ännu lifligare till oss, men folket i Mora gör kanske icke samma goda intryck som i Leksand och Rättvik. Morakarlarne anse sig, tyckes det, för de förnämsta socknemännen i Dalarne och äro ofta utmärkta på förståndets vägnar, skarpsinniga och klyftiga, uppfinningsrika och händiga i slöjd, snarfyndiga och qvicka i tal, men det gamla äkta, trogna Dalalynnet torde ej vara så allmänt här.
Det är kanske de talrika utvandringarna som gjort så många ändringar i gamla, goda förhållanden. Morakarlen är nu mer sannolikt minst äkta dalkarl af alla sina landsmän. Han har också mest af dem alla lagt bort den gamla drägten, går sluskig, stundom trasgrann. Qvinnorna tycka om bjefs och strunt. Liksom »Mora strand» i naturskönhet icke kan mäta sig med hvarken Leksand eller Rättvik, så är lifvet der, tyckes det, också i rättfram ärlighet underlägset hvad man finner i de sist nämnda. Det är vida mer »civiliseradt» än hvad man kunde förmoda, men en »civilisation» som fört hit mer de dåliga än goda sidorna af den nya tiden.
Byggnadssättet tyckes också »moderniseras», utan att boningarna derför äro beqvämare. Man får för öfrigt på flera ställen i Dalarne nu mer se bostäder inredda efter stadsbruk samt med bohag från den »bildade verlden». Minst, om ens alldeles
