afdelningen till den andra, onekligen en fördel i ett sådant klimat som Faluns.
Det nya stationshuset tyckes också varda både ändamålsenligt och ståtligt samt en verklig prydnad för staden. Det är ämnadt att tjena både för Gefle-Dala jernväg och Bergslagernas bana.
Nära jernvägsstationen är stadens hamn, hvarifrån regelbunden samfärdsel underhålles med åtskilliga ställen vid Runn. På den sjön är det ganska lifligt, mycket lifligare till och med än på flera större vatten i Sverige. Der plaska ej färre än nio ångfartyg mellan de många timmerflottorna och båtarne, som korsa hvarandra. Af dessa ångfartyg äro två, »Sylfiden» och »Najaden», temligen stora och ganska goda fortskaffningsmedel för resande.
En färd med något af dessa fartyg en vacker sommardag är ganska behaglig. Från den af slagg med stor omsorg byggda jernvägsbanken föres man med ångbåten förbi vackra stränder, der man ser egendomarne Norslund, Helsinggården, Korsnäs stora sågverk, Vika kyrka m. fl., allt till venster från Falun, d. v. s. på östra sidan af sjön. Längre söder ut har man på den motsatta stranden Torsångs högst intressanta gamla kyrka, och så hinner man slutligen längst i söder, efter fyra timmars färd, den täcka Tuna-ån, ser Stora Tuna kyrka, far tätt under prestgårdens lummiga trädgård, ser doktorn och kontraktsprosten sjelf kanske sitta på bryggan, och derpå är man strax framme vid Bro, ångbåtens mål.
Stora Tuna är en af landets förnämsta socknar och en gammal känd bygd. Man öfverraskas af att här finna en så vidsträckt och bördig slätt och skulle nästan vilja tro sig vara i Skåne. Går man öfver bron på vägen till kyrkan och upp till den temligen högt liggande kyrkbacken, skådar man öfver
