ligger till grund för eller åtminstone är drifkraften i allt detta, men följderna sträcka sig vidt bort om detta förvärfs gräns.
Med arbetet har också välmågan gått fram åt. Om man också icke ser att kroppsarbetaren öfver allt hos oss är så lönad som han borde vara, om man äfven skulle finna att det ännu är allt för stort svalg mellan arbetsgifvare och arbetstagare samt att de förre böra söka fylla svalget och mera närma sig de senare, för att både göra dem och sig sjelfva större nytta, så är dock visst, att svenska folket lefver bättre nu än för några årtionden sedan. Den förskräckliga nöd som ännu i vår tid stundom hemsöker andra länders industribefolkning, finnes lyckligtvis icke här, och man har ingen anledning att tro det en sådan nöd kunde uppstå äfven om förändrade förhållanden skulle under någon tid sakta farten i vårt arbete. En sådan tid är kanske nära förestående, och förebuden dertill mana till försigtighet; men något egentligt tillbakagående bör ej vara att frukta, så vidt vi ej sjelfva öfverlemna oss åt någon förlamande förskräckelse. Så ser det åtminstone ut på de flesta ställen i landet.
Det har sagts, att vårt folk låtit de goda åren och den ökade arbetsförtjensten förleda sig till ett lefnadssätt som af den eftertänksamme fosterlandsvännen icke kan gillas, samt att bränvinsförbrukningen i synnerhet gjort förfärande framsteg. Det är möjligt, att större mängd bränvin förtäres nu än för några år sedan, att lefnadssättet i allmänhet hos somliga kroppsarbetare är allt annat än klokt och helsosamt; men visst är också, att man kan ströfva genom en stor del af Sverige utan att träffa på några nämnvärda oordningar bland arbetsklassen. Af det så mycket omskrikna oskicket bland dem som resa i tredje klassens jernvägsvagnar har författaren af dessa skildringar icke sett någon yttring, och han har likväl många gånger farit i nämnda klass vagnar. Den enda gång han under sina resor sistliden sommar
