Sida:Ströftåg här och der i Sverige.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
21

jag kunde redigt uppfatta, men slutligen upprepades detta så ofta, att jag satte mig upp, gnuggade sömnen ur ögonen och frågade, om gentlemannen verkligen sagt Fog.

»Oh yes, sir!» lät det från den gamle clanchefen, hvilken med näsan utanför hyttgluggen vädrade missbelåtet utåt sjön, utan att afbryta sina vreda ord mot denna Fog, denna fördömda Fog ...

Skulle det vara möjligt att vi råkat ut för dimma midt uti högsommaren! Så var det, och dertill en dimma af värsta slag.

»Då får kapten se huru han kan gå i land med den saken», sade jag och lade mig åter ned. Klockan var 3 på morgonen. Icke behöfde man vakna så dags på dygnet för att förarga sig åt dimman. Jag somnade åter. Men den sömnen räckte ej länge. Jag vaknade å nyo, och den gången icke af brummande endast, utan af att en störtflod eller åtminstone en stark dusch derjemte stänkte mig i ansigtet. Var det sjön, som slog in i hytten? Skulle det vara fråga om olycka? En ny störtflod kom öfver mig och gjorde mig fullkomligt vaken, och då fann jag, att det var min hyttkamrat som tog sin morgondusch i handfatet så grundligt, att duschen kom mer mig än honom till godo.

»Good morning, sir!» utropade kamraten och log så hjertligt, i det han räckte mig sin gamle, hederlige, våte, skotske näfve och tryckte min hand, och ögonblicket derefter stod gentlemannen åter på hufvudet i tvättfatet. Jag anser mig böra nämna, att han kom upp igen med lifvet, morgonkry och nyter, men förskräckligt ond på dimman, hvilken icke tycktes vilja skingra sig. Han var så nöjd med lifvet, icke ett tecken till spleen, och han njöt af sjöresan. Hvarför skulle dimman komma och förderfva hans glädje?