skar i våra örhinnor, men dimman skars icke itu. Hör, der ha vi svaret; hornlåten ljuder riktigt afskyvärdt starkt i våra öron.
»Hvad i Herrans namn är det för ett förskräckligt oljud?» skreko några fruntimmer och sågo sig oroliga omkring.
»Det är ett fartyg, som nalkas, ett segelfartyg, hvilket, då det ej kan hvissla med ånga, måste tuta i lur för att gifva till känna sin närvaro.»
Det var en tröstrik upplysning. Några vackra kinder syntes mycket bleka i morgonluften. Och så tjöt det liksom ända in uti öronen på oss, utan att vi kunde upptäcka hvem som tjöt. »Gotland» svarade med hvissling på hvissling — en ohygglig duett på hafvet. Ett fartyg var tätt nära oss, det var tydligt, och det dröjde icke många minuter kanske förrän vi stötte tillsammans med det ...
Men efter en stund ljöd den osynliga luren ej fullt så stark, och så allt svagare och svagare, ända till dess ljudet försvann i fjerran, och då tyckte vi att det icke tog sig så illa ut i morgonstunden. Spökskeppet hade försvunnit. »Lycksam resa», sade min nye vän skotten, hvilken önskade att vi också kunde hvissla ut dimman. Men hon höll sig lika envist qvar.
»Om kapten bara ville pipa!» ropade fruntimren, hvilkas farhågor ej lugnades af annat än hvisselpipan, i hvilken de sågo vår enda räddning.
»Han låter ju ånghvisslaren höras i hvar annan minut», tröstade någon.
»Det är för litet», menade fruntimren, »då dimman är så stark. Han skall pipa i hvar sekund.... Pip, kapten! Lille gode, söte kapten, var så snäll och pip!»
Kaptenen log, och rorsmannen valkade lugnt sin buss, under det »Gotland» skred sakta fram åt i tjockan, okända öden till mötes. — Kanske vi snart skulle komma till Öland eller till