IV.
På Gotlandskusten.
Visby bullrar ej mycket nu för tiden, ej ens under
sommaren, då främlingar likväl icke äro sällsynta. Från hamnen ljuda
ej så många tungomål som fordom. Inga krigarskaror draga
genom gatorna. Inga munktåg skrida bort åt S:t Nikolaus.
Inga böneklockor höras — om ej från badinrättningen, manande
till en kristligt sinnad dusch.
Men dess större spelrum har inbillningen, och hvad som nu icke finnes i verkligheten, det lefver här friskt och oförgängligt mellan de gamla, murgrönkransade husen, på backsluttningarne i de irrgångslikt korsande gatorna, i valnötträdens skygd, bredvid vinstockens blad och djupt i skuggan under de gotiska tempelbågarne.
Här drömmer man sig så lätt till den tid, som vi visst icke önska till baka, men som var en tid af sköna sagounder, af enfaldig fromhet och djerfva bragder, en tid af kraft och färg — åtminstone sedd så här på lämpligt afstånd — med skimrande rustningar, granna munkkåpor, blixtrande biskopskräklor, vördnadsbjudande borgmästarmantlar och välfödde rådmän, icke i svarta frackar, utan i fina långa rockar, kantade med dyrbart pelsverk, med ett ord en riktigt målerisk tid.
Och här i huset sedan! Hanseatiskt är här, och det allt igenom, från den lilla porten åt Novgorodgränd och ända upp
