samma gång väna gamla, som är så skön ännu, fastän med sjuhundra år på nacken och oaktadt att hennes skönhet är spillror blott af den forntida glansen. Från ett af de i Visby vanliga gatuhvalfven träder man in i ett gammalt boningshus. Genom en öppen dörr i bottenvåningen synes en qvinna vid sin väfstol. Hon rörer sig icke från sin plats, men gifver den vänliga upplysningen, att nyckeln till kyrkan hänger på spiken samt att spiken finnes i köket på andra sidan gården. Derpå går man raka vägen in i köket och tager nyckeln. Det är allt som fordras.
Nu äro Visbys invånare angelägna om att skydda de märkliga påminnelserna om stadens stormaktstid, men det har ej alltid varit så. Det fans en tid, fortsatt under århundraden, då dessa ålderdomslemningar voro utsatta för det fräckaste våld, föröfvadt ej så mycket af ondska, som ej mer af oförstånd, men dock lika förargelseväckande.
Fiendehand hade dels förstört, dels sökt att förstöra Visbys ståtliga kyrkor, af hvilka sexton lågo innan för stadsmuren och två utan för, men det var kanske stadens egna invånare som mest förderfvade helgedomarne. De som bodde närmast till en af dessa ödekyrkor ansågo henne vara sin tillhörighet, och således tvekade man icke att bryta ned väggar, föra bort trappor, pelare och hvalf från ännu kanske temligen väl bibehållna lemningar och med dessa byten uppföra sina egna smaklösa bostäder.
Öfver allt i Visby finner man i väggar och trappgångar på i synnerhet sjuttonhundratalets hus lemningar af dyrbara medeltidsmonument, och det gifves enskilda byggnader som äro uppförda helt och hållet med från ruinerna rånade stenar.
Under Gustaf den tredjes tid utgick ett påbud, att ödekyrkorna i Visby skulle på offentlig auktion säljas. Detta var i
