Om Jacob Charra var den förste byggmästaren vid S:t Nikolaus, han som uppfört hufvudskeppet i den allvarliga rundbågsstilen, så var han längesedan död när koret byggdes och lefde väl ej heller när vestra gafveln med sina rosettformade fördjupningar utanpå tillkom. Det var i dessa rosetter som de stora karbunklarne skola hafva varit infattade, dessa utmärkta ädelstenar, hvilka lyste vidt och bredt öfver stad och haf och hvilkas glans, enligt hvad sägnen förmäler, skall hafva varit så stark, att den bröt till och med genom den mörkaste natt och vägledde sjöfarande på Östersjön. Det fans ingen annan båk på den tiden här vid kusten, men dessa karbunklar voro också i så högt värde, att de vaktades af tjugufyra man, och nattetid vågade ingen annan nalkas ens granskapet af den vestra kyrkogafveln, så vidt lifvet var honom kärt.
Konung Waldemar hade dock icke försyn för något, och när han plundrade Visby, bröt han också ut de heliga karbunklarne från S:t Nikolaus, men fick ej länge fröjda sig åt helgerånet, ty dessa sjönko, jemte fartyget och den öfriga dyrbara lasten, utanför Carlsöarne. När det är lugnt och vackert väder kunna fiskarena vid dessa öar ännu se ädelstenarne, som ligga på hafsbottnen och lysa så starkt, att skenet tränger ända upp i vattenbrynet — det hafva fiskarena sjelfva försäkrat.
Efter Waldemars fräcka plundringståg till Gotland stod S:t Nikolaus dock upprätt i halftannnat århundrade; men år 1509 kommo lübeckarne, de gamla hanseatkamraterne, och sköflade Visby, och då förstördes hvad den danske konungen skonat. Af sjelfva kyrkan synes ännu en ståtlig ruin, men af det kloster, till hvilket denna kyrka hörde, märkes ej ringaste spår. Detta kloster har försvunnit från jorden, likasom många kyrkor i Visby, af hvilka nu ej en enda sten finnes qvar, t. ex. S:t Pehrs, S:t Jacobs, S:t Mikaels, Ryska köpmännens kyrka, Slottskyrkan,
