mest eftersökt, d. v. s. en stor höskrinda, klädd med löf och blommor samt för tillfället utrustad till resvagn för ett stort antal personer. Och så bär det af.
Visserligen dammar det ej så litet på de gotländska kalkstensvägarne, men det faller icke någon in att på en så glad dag känna obehag af några hundra tunnor kalkdam. Man sjunger i kapp med foglarne, förtäljer märkvärdiga gotlandshistorier, skrattar af hjertans lust och öfverraskas snart af att vara framme vid Vesterhejde kyrka, tre fjerdingsväg från Visby. I granskapet af kyrkan, också ett tempel från den gamla tiden, från tolf- eller trettonhundratalet, men ej särdeles märkvärdigt, ligger Stenstugu egendom och på dess marker en parklik trakt med småskog, med slingrande gångstigar och här och der de vackraste små skogsöppningar samt, såsom kronan på verket, en äng, hvilken utan öfverdrift må kallas »underskön».
Jag hade ofta förr hört talas om Gotlands »märkvärdigt sköna ängar», men det trodde jag, uppriktigt sagdt, vara bara prat, ty jag kunde icke föreställa mig, att ön skulle i det afseendet vara lyckligare lottad än fastlandet. Ängar kunna väl finnas öfverallt, menade jag, mer och mindre vackra, men icke måtte det väl vara så utomordentligt på Gotland, der det finnes så mycket kalkdam.
Nu har jag sett flera af dessa platser och nu vet jag, att kalkdammet icke hinner fram till de sköna ängarne, men att dessa äro högst egendomligt vackra, öfverträffande allt hvad man har i ängar på Sveriges fastland och vanligtvis friskare och saftigare i färgen än kamraterna i det öfriga Europa.
Något mera inbjudande till lek och dans kan ej finnas än en sådan äng, omgifven af vackra löfträd af olika slag, på hvars kraftiga grönska ljus och skugga vexla, under det högsommarens sol kastar sina breda, gyllene strimmor öfver den mjuka,
