förföriskt lockande gräsmattan.... Der kommer det doftande kaffet, bjudet af vackra händer, och förfriskningar af alla slag, och så höres fiolen! Snart är flertalet af sällskapet inhvirfladt i en liflig dans, under det de öfriga, af slumpen fördelade i spridda grupper, hvila här och der i skogsbrynet, rökande, pratande, stojande, ett bullersamt sällskap, ett så innerligt hjertegladt.
Hvilket lif på Stenstugu äng! Dansen omvexlar med lekar, i hvilka både unga och gamla deltaga. Det är omöjligt att stå emot. Hvilka ansträngningar, hvilka skutt, hvilka »homeriska löjen», då man leker »Dridden» eller någon af alla de andra lekarne, herrar och damer, små, fjäderlätta barn och stadige, fetlagde karlar!
»Och det kan gammalt folk roa sig med?» frågar kanske söta tant, som sitter helt makligt på verandan utanför sitt sommarnöje i Stockholmstrakten och bara transpirerar.
Ja, gammalt nog till åren, en hel del, men unga alla till sinnet och med ben som ännu icke styfnat. Det är just konsten, kära tant, att hålla sig ung i det längsta. På Gotland kan man den konsten. Se bara t. ex. på vår spelman, en af Visby myndighetspersoner; han är icke alldeles så ung, om man skulle affordra honom hans prestbetyg, men jag trotsar någon att kunna uppvisa ett friskare ynglingasinne och en ledigare stråkföring. Tonerna från hans fiol kan ingen stå emot. De sätta lif i de trögaste ben, men sådana tillhöra endast främlingarne här. De äkta Gotlandsbenen äro aldrig tröga. Derför hafva kroppsöfningarne i fria luften sörjt från deras spädaste ålder.
Huru uppfriskande äro icke dessa Gotlands öfningar mot hvad den fashionabla verlden benämner sport?...
»Men», invänder den transpirerande tanten på verandan, »icke kan bättre folk springa omkring så der och hoppa på bara marken efter ljudet af en gammal fiol?»
