Jo, nådiga tant, hvad ni kallar »bättre» folk och jag önskar gifva namn af bildade menniskor kunna mycket väl under oskyldig lek hafva roligt i Guds fria natur. Det går verkligen an öfver allt, men jag tror att det ty värr icke brukas så mycket som på Gotland.
Men man kan icke »springa och hoppa» hela dagen. Man hvilar sig understundom och låter bägaren göra sin rund. Så stämmes sången upp, präktiga gotlands-qvartetter, hvilka göra stämningen ännu gladare.
Nu höres åter fiolen, men denna gång är det icke för att lifva till en ny polska, utan det är en Stajk-strejku som spelas upp, det vill på fastlandssvenska säga en »stek-strykning», en uppmaning att låta den framsatta matsäcken sig väl smaka. Den outtröttlige fiolspelaren utför denna strejku med samma kraft och lika glädjestrålande ögon som alltid. Man skrider till verket, äter, dricker, hör på glada tal, återvänder till ätandet och drickandet, tager sig kanske ännu ett svängom, och slutligen är, allt för tidigt tycker man, tiden inne att lemna Stenstugu äng och återvända till Visby.
En annan dag samlas man vid Norderport och företager en dylik lusttur till »Åsbergs hage», en annan lekplats och af en något olika natur mot den nyssnämnda ängen. Platsens ena sida begränsas af en hög bergvägg, hvars fot klädes af en allvarlig barrskog, under det att den öfra delen är kal, med skrofliga, fantastiskt utspringande linier af kalkstenen, som i aftonsolens sken lyser med en glans af purpur och guld. På den vidsträckta lekplatsens andra sida möter åter barrskog, ett smalt bälte vid kusten, och mellan träden skådar man den vida hafsspegeln. Visby invånare älska att så ofta som möjligt tillbringa några timmar under lek och sång på den gröna marken mellan den höga, skrofliga, i tusentals bugter brutna bergväggen och hafvets
