ända till 60 hörde jag uppgifvas. Det lär tillhöra en enskild person, hvilken räknar på, att Norrköping skall allt mer och mer besökas af främlingar, i hvilken räkning han sannolikt icke tager miste.
Gästfriheten är för öfrigt en dygd, som i rikt mått här utöfvas. Det händer till exempel, att man helt enkelt tager fatt i en främling – invändningar hjelpa icke — stufvar in honom på »Kolga», den lilla vackra ångslupen som gör regelbundna resor ned åt strömmen, för honom till någon af de vackra landtgårdarne vid den ena eller den andra stranden, nödgar honom att slå sig ned der för flera dygn eller huru länge det honom lyster och omgifver honom med de vänligaste och mest intelligenta omsorger, följer honom hvarje morgon in till staden, att han här må kunna tillfredsställa sin vetgirighet i ett eller annat afseende rörande Norrköpings yttre och inre förhållanden, fångar honom åter igen, när eftermiddagen stundar, och ledsagar honom å nyo ned åt strömmen, till den väna stranden, i alarnes skugga, i den doftande parken, midt i landtlifvets frid, der han i fred och ro kan reda sina förmiddagsintryck, få dem upphjelpta, förklarade, fullkomnade och satta i system, under det han på samma gång njuter af ett gladt, bildadt och i hög grad älskvärdt umgängeslif.
Det första man gör, när man här börjar taga reda på ställningar och förhållanden, är naturligtvis att besöka fabrikerna. Genom vänner och vänners vänner erhåller man tillträde dit. Man vandrar genom den ena salen efter den andra, den ena våningen efter den andra, går trappor upp och trappor ned, betraktar den ena maskinen efter den andra, hör ett förskräckligt surrande, brummande, slamrande, dånande och känner sig snart en smula döf.
