mindre vid kransen af masugnarne, ett fullständigt afgrundsställe; men man kan svalka sig sjelf genom att se på huru hett andra hafva det.
Sedan kan man titta in i »officerarnes flygel», såsom den ena af slottsflyglarne heter, för att i herrar kanonkontrollanters svala rum fullända kuren genom en liten »gemytlig Passiar» med den danske artillerilöjtnant, hvilken är här förlagd, och de två holländske artilleriofficerarne, som också bo här, samt de svenske officerare, som öfvervaka gjutningen af våra kanoner.
Men låt oss gå i ordning med frågorna. En morgon lemnade jag »Kolga» nedanför Oskar Fredriks bro, steg upp i det fordon, som väntade mig, och åkte ut på östgötabygden. Hvarför alltid fara med jernväg? Hvarför ständigt försumma de fyrbenta dragarne? Jag åkte med skjuts till Eksund och behöfde dertill naturligtvis mycket längre tid, än om jag nyttjat jernvägen, men så fick jag också bättre se mig om i trakten och höra ett och annat förtäljas, synnerligen gamla sägner i Borgs och Löts förenade socknar.
Det är en på minnen rik trakt, der det finnes bautastenar, lemningar af offeraltaren, borgruiner m. m. Vid Herrebro, en half mil från Norrköping, skall åtskilligt fynd hafva gjorts, som gifvit anledning att tro, att der stått ett fältslag i den grå forntiden. Dit kommo också ryssarne, sedan de, år 1719, bränt Norrköping och voro på väg till Linköping i samma afsigt. Till Norrköping hade de förts genom förräderi, påstås det, och vid strömmen visar man ännu ett ställe, der förrädiska tecken skulle hafva gifvits dem. Stadens myndigheter tyckas också hafva förlorat sin sinnesnärvaro, ty i annat fall hade det troligtvis varit lika lätt der, som på många andra ställen, att skrämma bort fienden. Vid Herrebro skedde detta genom ett par hundra man rytteri, men folksägnen förtäljer, att ryssarne skrämts af en
