Vid Eksunds jernvägsstation är ångbåten Glans tilläggningsplats. Vi stiga ombord. En färd på sjön Glan en vacker sommardag är ej att förakta. Detta vatten tager sig ganska storartadt ut. De norra och nordöstra stränderna fyllas af utgreningar från Kolmården, under det att landet söder ut är till större delen slätt. Från norr komma Finspongsån samt Ysingeån ut i sjön, och på södra sidan tillflyter Motala ström, vid Ribbingsholms säteri, fordom kalladt Hallestad, men som har sitt nu varande namn efter en Thure Ribbing, som köpte gården i början af förra århundradet.
Sjön omgifves af Borgs och Löts, Kullerstads, Vånga, Risinge och östra Eneby socknar. Ribbingsholm är en bland de få egendomar, som skymta fram vid stränderna. Det ser temligen menniskotomt ut i omgifningarna, och på sjön varsnar man högst få farkoster. En djup stillhet hvilar öfver det hela, och man kan knapt tro, att en så stor stad som Norrköping och ett så betydande bruk som Finspong ligga i granskapet.
Om bord var det ej heller särdeles lifligt. Ett par handelsresande, några arbetskarlar, ett litet sällskap lustfarare, en vandrande bokhandlare och »Ströftågens» författare, det är det hela. Jag som alltid känner mig dragen till literaturen slog mig i språk med bokhandlaren, hvilken välvilligt lät mig taga sitt lager i skärskådande. Der funnos »Pintorpafruns historia», Per Thomassons skildningar, »Historien om den sköna prinsessan Elisa af Portugal» jemte några småhäften om mormonismen, baptismen m. m. Af »Läsning för folket» fans icke något enda häfte. Så vidt jag kunde finna, var denne kolportör icke sändebud för någon annan än sig sjelf. Han talade lika varmt för Pintorpafrun som för mormonerna, Pehr Thomasson och den sköna Elisa af Portugal, och tycktes endast afse liflig omsättning i bokmarknaden. Det var rätt lärorikt att höra honom utveckla sina
