något här ofvan. Hett är det, men det är storartadt, och man stannar derför gerna för att se på härdarne och den ofantliga hammaren, som bultar och knådar smältstyckena.
För de härdiga, ståtliga arbetarne måste man känna djup aktning. Ack, hvad en hopkrumpen väfvare förefaller stackare i jemförelse med dessa nakna smeder, och hvad vi, arme pappersklottrare, äro för ena eländiga kräk bredvid dessa kraftens representanter! Här hjelper det icke att tala om den »högre intelligensen». Här tager kroppsarbetet utan gensägelse försteget.
Men kunna de hålla länge ut, dessa karlar, som stå i bara skjortan framför afgrundselden år ut och år in, tolf timmar i sänder? Ja, de lära kunna uppnå en ganska hög ålder, vida högre än de flesta andra kroppsarbetare, som ej sysselsätta sig med jordbruk, hvilket naturligsvis är den helsosammaste handteringen. Och det är dock vanligt, att dessa smeder då och då gå ut i fria luften för att svala sig, äfven under den strängaste köld, samt att de då stanna en god stund i den lätta drägten och hemta frisk luft.
Finspong har fem Lancashire-smälthärdar, men vid Lotorp finnas nio sådana. Finspong har också två masugnar och lika många rostugnar, tre vällugnar, och vid Sten finnes en rostugn.
Det som dock gör kanske mest intryck på främlingen är sjelfva kanongjuteriet.
»I morgon bittida skola vi gjuta en 28½ centimeters. Vill ni vara med?» frågade mig löjtnant Speyer en afton, under det vi intogo vårt »aftonté» i naturens sköte.
Jag ville naturligtvis icke försumma det tillfället. »Men då måste ni infinna er kl. half sex vid ugnarne», tillade den danske artilleriofficern. Aftonen var särdeles vacker, och vi kommo sent i säng, men kl. half sex, »heure militaire», följande morgon stodo vi öfverst på ugnarne, der arbetarne redan voro i ordning.
