Törnevalla kyrkor. Man stannar ett par ögonblick vid Gistads station och sedan vid Linghems, hvilken ligger midt på slätten i en särdeles fruktbar trakt. Man ser Rystads och Wårdsbergs kyrkor och Kallerstads säteri, hvilket eges af C. W. Peresvetoff-Morath och lär omfatta 500 tunnland af Östergötlands bördigaste jord.
Det är en rik och välsignad trakt man genomfarit, då man nalkas Linköping och förbi Tannefors qvarnby öfvergår Stångån samt skådar de fält der Stångebro slag stod. Gamla minnen, stundom af ganska blodigt innehåll, blanda sig i dessa nejder med vänliga nutidsbilder. Här har det ena slägtet efter det andra under århundraden arbetat och kämpat, vunnit segrar öfver mödorna och öfver hvarandra, men ur striderna har odlingen gått fram, och en gammal odlingsbygd är östgötaslätten, med lyckligt fritidslif och rika framtidsutsigter.
Linköping gör ett ganska godt intryck på främlingen. Staden är ej stor, men snygg och hyfsad och eger många vackra trädgårdar, mellan hvilkas grönska de i allmänhet väl underhållna, till betydlig del hvitrappade husen vittna om trefnad och välmåga. Från den norr om staden liggande bangården kommer man på Nyqvarnsgatan snart till Landskyrkotorget och det strax der bredvid belägna Stora torget med »Stora hotellet», som otvifvelaktigt är ett bland de bästa i Sveriges städer utom hufvudstaden. Man öfverraskas af att i en småstad finna ett så storartadt och väl hållet herberge.
Hotellet är det första, som intager främlingen till Linköpings fördel, domkyrkan är det andra. Det borde väl vara tvärt om, men man kommer först till hotellet, och det är endast efter att der hafva förberedt sig till att taga stadens märkvärdigheter i skärskådande man styr sina steg till kyrkan. Den dag jag anlände till Linköping erbjöd hotellet ett kanske ännu lifligare
