derför icke, lika litet som vi vilja, åt gudstjensten gifva den prakt som fordom fans äfven i Linköpings domkyrka, då korets pelare prunkade med förgylda kapitäler, då kring väggarne syntes tjuguåtta altaren med brinnande vaxljus, då för fönstren hängde tunga, dyrbara sidengardiner, då ett talrikt presterskap i gyllene skrudar drog under sång genom de breda skeppen; men hvad vår tid både kan och vill, det är att från en sådan minnesrik och skön qvarlefva från vår medeltid aflägsna hvad okunnigheten eller vårdslösheten gjort för att skämma bort den vördnadsbjudande högheten samt ersätta detta med ett värdigt tillägg i den hufvudsakliga stilriktning som utmärker kyrkan.
Om prydnaderna i kyrkans inre vore åtskilligt att säga, men jag inskränker mig till en from önskan, att Byströms Kristus och de dertill hörande två sidogrupperna, hvilka i gips »pryda» altaret, måtte en gång aflägsnas, ty de äro sannerligen icke värdiga Linköpings domkyrka.
Omgifningarna omkring helgedomen äro nu ordnade till en vacker, trädbevuxen plan, och begrafningsplatsen flyttad utanför staden. Stiftsbiblioteket, som består af 30,000 band och förut förvarats i kyrkans fula torn, flyttas till bibliotekshuset, det forna gymnasiihuset, norr om kyrkplanen, och som nu tillbygges.
S:t Lars- eller Landskyrkan är Linköpings andra kyrka, också gammal, till och med äldre i sitt ursprungliga skick än domkyrkan, men många gånger skadad under de eldsvådor som härjat staden. Ett par der varande målningar af Hörberg gifva ytterligare prof på hvad denna naturmenniska sannolikt kunnat åstadkomma, i fall han verkligen lärt sig att måla. Långt bättre vore, om domkyrkan satte upp en rå, men naturfrisk Hörberg i stället för en förkonstlad, kokett Byström, för att icke tala om att den gamle målaren Hemskerk i all sin öfverdrift hade varit bättre att bibehålla än den svenske bildhuggaren, för hvilken den
