trädgrupper, här och der öppna platser med skugglika hviloställen, samt öfver allt utsigt åt Vettern, som från Vadstenabugten sträcker sig så långt upp åt nordvest, att knapt något land är att se vid synranden. Vågen sjunger ständigt sin sång vid stranden, och när solen en vacker sommarafton sjunker ned i nordvest, kan man tro sig vara vid hafskusten. Denna park lär ej vara särdeles gammal, men skötes väl och är ett vackert prof på Vadstenabornas goda smak.
Men huru skötes Vadstena gamla slott, som förtjenar så stort deltagande? Jo, det är nödtorftligen bättradt utanpå, och som det i sig sjelft är både vackert och lifskraftigt, kan man med ganska stort nöje se dess yttre från alla sidorna; men vill man glädja sig med att taga i skärskådande de gamla salarne, der Gustaf Wasa och hans söner firade sina fester, samt händelsevis icke är spanmålspatron, varder glädjen snart till ända.
Under gamla vasadrömmar vandrar man från porten öfver slottsgrafvens bro och under det stora porthvalfvets vasamärke in på borggården. Det är en stor och ärevördig gård, passande för ett så stort och ärevördigt slott, och om man ej låtsar märka det moderna lilleputt-huset, som lagts långt inne på gården, kan man måhända komma i den stämning, som stället för öfrigt kräfver.
Tyst, höra vi icke sång? Ljudet kommer från slottets inre. Skulle det vara någon återklang från gamla tider, någon vacker folkvisa eller ett kärleksqväde af prins Erik? Vår inbillning målar för oss ett af de lika fina som glädtiga samqväm, hvilka hertig Magnus, innan han ännu var allt för tokig, stälde till för sina furstliga fränder, då slottets salar återljödo af musik och klingande skratt från förnäma och sköna qvinnoläppar. Vi tro oss just se en ädel dam, som räcker lutan åt en bugande riddare midt i en lysande skara ädlingar.
