skaran, och af dessa fem fäster främlingen sig vanligtvis föga vid hospitalsbyggnaderna, på lemningarne af forna kloster- och Helgeandshus, samt kurhuset, som står på lemningarne af det gamla munkklostret.
När man kommit ett litet stycke upp från bangården, frågar man deremot: »Hvad är detta för ett torn?» Det är rådhuset, ett gammalt, ej särdeles vackert, men egendomligt stycke hus, ett vakttorn, som lär hafva sina tre hundra år på nacken. Har man vandrat Storgatan fram till en annan öppen plats, hör man ett förskräckligt lefverne uppe i luften. Man blickar dit åt och ser några dussin kajor, som flaxa omkring ett högt, trappgafvelformadt, rödt torn. Det är återstoden af den gamla »Rödkyrkan», i hvars nedra del läroverket har sin lägenhet. Skolpojkar på nedre botten och kajor i vindsvåningen, nog är det en tyst och stilla ort. Den femte storbyggnaden är »Blåkyrkan», ett minne i Ombergssten från trettonhundratalet, förr klosterhelgedom, nu stadskyrka.
Man skulle tro att Vadstena ännu egde något medeltidsaktigt romantiskt, såsom Visby, men jag tviflar på att man äfven med bästa vilja kan finna något sådant. Allt förefaller nutidssmåstadsaktigt, ganska hyggligt, men rena, rama prosan.
Hvad som i det nuvarande Vadstena skulle påminna om det gamla klostret, vore väl spetsknypplingen, och hon finnes verkligen qvar, om också ej i så stor skala som förr; men då man genom de ganska stora och klara rutorna blickar in i de nätta hvardagsrummen, der fru A. och fröken B. och alla de andra fruntimren sitta vid knyppeldynorna och se så riktigt adertonhundratalsaktiga ut, har man svårt att sätta sig in i någon romantisk klosterstämning; och ännu mindre lyckas det, i fall man går ned åt hamnen, bort om parken, och utanför det lilla kafét
